Vår älskade lilla päls-prinsessa, vad vi saknar dig!..

 | Canon Eos 1100D + Canon Zoom Lens EF-S 18-55mm f/3,5-5,6 III |
 
Alla känslorna svämmar över på en och samma gång..
Vår helg började bra men slutade i katastrof. Det var så länge sen som vi var så ledsna och grät floder. Hjärtats föräldrar ringde i söndags mitt på dagen och sa att Ivy hade blivit dålig under helgen och att hon var helt matt och slut, hon varken åt eller drack och kräktes bara. Vi beslutade att ta ner henne till Piteå för att ta henne till jour-veterinär. Tankarna vandrade runt i vad det kunde vara och vi var helt övertygade om att de skulle hitta problemet, ge oss tips och råd och eventuellt medicinering och sen skulle vi få ta våran älskade päls-prinsessa hem. Blev inte riktigt som planerat.. Eftersom att Mew har varit flera svängar till veterinär och alltid fått komma tillbaka och mått bra så var det ganska självklart att samma skulle gälla för Ivy. Hon har aldrig varit sjuk och behövt veterinär vård, så första gången skulle givetvis innebära att hon fick bli frisk igen - de var vi helt övertygad om. Vi hade jätte fel. Det visade sig att hon hade njursvikt och att över 75% av njurfunktionen var borta, hennes lever producerade något typ av hormon som hennes lilla kropp inte kunde ta hand om och rensa ut så hon förgiftades av sina egna organ. Hon var riktigt, riktigt dålig och veterinären sa att hon kunde skölja ur njurarna på henne och att hon, på sin höjd, kunde få 2 dagar till med oss. Sen skulle hon vara så dålig igen. Hade vi inte kommit in med henne så hade hon inte överlevt natten - vårt beslut vart att göra det bästa för henne. Vår älskade lilla päls-boll fick somna in och det svider så att skriva och prata om det. Det känns som att vi har svikit henne, som att vi hade kunnat göra något mer. Jag har massor med skuldkänslor och mår riktigt dåligt över hur allt slutade, önskar verkligen att vi hade fått lite mer tid med henne.
 
Den 24 januari klockan 17.15 fick vår lilla prinsessa somna in, 6 dagar efter sin 14-års dag. Hon fick ett bra liv och vi har många fina minnen med henne men det svider så att hon inte finns bland oss längre. Hon kommer förevigt att vara saknad.
 

Sjukstuga för hela slanten..

 
Tycker att det är dags att bli frisk nu..
Jag masar på här hemma (fast egentligen ligger jag mest i soffan) i min onepice som jag fick i julklapp 2014 av min pappa och hans fru. Febern håller jag i schack med lite panodil och resten av förkylnigen är vad den är - försöker mest bara vila för att bli frisk. Glasögonen har jag burit de senaste två dagarna då jag insett att jag ser sämre nu sen jag blev gravid - knasigt att ögonen påverkas, men samtidigt inte chockerande. Tidigare har jag klarat mig ganska bra att endast använda glasögonen då jag verkligen har behövt - det vill säga då jag ska läsa minimala texter eller sitter vid datorn. Nu är det till och med jobbigt för ögonen att kolla på tv där avsnitten är textade om jag inte bär glasögonen. Så nu lär dem bli flitigt använda, annars ligger jag där men kraftig huvudvärk, och det vill jag verkligen inte.
 
Nu ska jag svara på alla fina kommentarer jag fått av er och sen mysa ner mig under filten i soffan och kika på serier. Har fastnat för en ny serie på Netflix som heter Salem. Handlar om häxor förr i världen, ändå helt okej. Fungerar att slö kolla på medan man är sjuk.

Att se han sprattla omkring inbringar lycka..

 
Rutinultraljudet är avklarat och det var helt underbart att få se lilla knodd sprattla runt där inne..
Tisdagen den 29/12 var det dags för oss att ha vårt efterlängtade rutinultraljud. Hon mätte allt som skulle mätas, kollade alla organen och bekräftade att allt såg bra ut. Hjärtat slår med ungefär 150 slag/minut och hjärnan växer som den ska. Vi blev framflyttade en vecka, så beräknat datum är nu den 18 maj och just nu är vi i vecka 21 - äntligen passerat halvvägs. Vi fick även veta att vi mest troligt väntar en liten pojke - jag är inte chockad med tanke på hur mycket grabbar det finns på makens sida. Ska bli så spännande och kul med en liten pojk, och nu ska vi äntligen börja förbereda för hans ankomst också.
 
Jag vet inte vad mer jag ska säga. Tror inte att det går att bli mer lycklig än vad jag är just nu, vi vet att han lever och mår - det enda som verkligen räknas. Han lever om för fullt i magen på mig, än är det bara buffar och bonkar men jag känner av honom i alla fall. Längtar massor tills han sparkar ordentligt och Hjärtat äntligen får känna.
Upp